Allmänningens tragedi

Termen myntades ursprungligen av den brittiske tänkaren William Forster Lloyd på 1800-talet, men det var ekologen Garrett Hardin som gjorde konceptet berömt genom en artikel i tidskriften Science 1968. Hardin hävdade att mänskligheten är fångad i en struktur där frihet i en allmänning förorsakar ruiner för alla. Inom nationalekonomin sorteras resurser utifrån två egenskaper: exkluderbarhet (om det går att stänga ute folk) och rivalitet (om min konsumtion minskar vad som finns kvar för andra).

En allmänning – eller gemensam poolresurs – kännetecknas av att det är svårt att stänga ute någon, samtidigt som resursen är rivaliserande. Varje liter vatten du dricker ur en delad brunn är en liter som ingen annan kan dricka. Varje ton fisk du drar upp ur havet är fisk som inte längre finns kvar att föröka sig.

Det matematiska och spelteoretiska problemet ligger i asymmetrin mellan nytta och kostnad. Om du nyttjar resursen får du 100 procent av den omedelbara nyttan. Men den negativa konsekvensen av ditt nyttjande fördelas på N antal användare. Om det finns hundra användare bär du själv bara 1 procent av kostnaden för din egen handling. Ur ett snävt, kortsiktigt perspektiv är det därför alltid 'rationellt' att ta mer. Problemet är att när alla tänker likadant blir det sammanlagda uttaget långt större än vad resursen tål.

Denna dynamik kräver varken illvilja eller egoism i moralisk mening. Det räcker med att aktörerna agerar i eget intresse och saknar garanti för att de andra kommer att visa återhållsamhet. Om du misstänker att din granne kommer att ta den sista fisken i sjön i morgon, har du ingen anledning att spara den i dag.

Att kunna identifiera när man står inför allmänningens tragedi är avgörande för ledare, projektledare och beslutsfattare. I det moment du upptäcker en resurs som är begränsad men fri att nyttja utan konsekvenser, kan du förutsäga att resursen kommer att missbrukas eller tömmas om du inte ingriper.

I organisationer handlar det ofta om osynliga resurser. Seniora expertmedarbetares tid är en typisk allmänning: om vem som helst i organisationen får boka in dem på möten kommer experterna snabbt att bli överhopade och drabbas av utmattning. Delad kod i ett mjukvaruprojekt är en annan: om alla lägger till snabba lösningar utan att städa upp efter sig drabbas kodbasen av teknisk skuld och blir obrukbar.

För att lösa problemet brukar man traditionellt peka på två vägar: privat ägande (där ägaren bär hela kostnaden för slitage) eller central reglering (där en myndighet eller chefer sätter strikta regler och straff). Men det finns också en tredje väg, vilket leder oss till hur teorin utmanats och förfinats under senare år.

Garrett Hardins ursprungliga analys var mörk och förutsatte att människor är maktlösa inför sin egen egoism om inte staten kliver in med hårdhandskarna eller allt privatiseras. Detta antagande har visat sig vara för snävt. Statsvetaren och ekonomen Elinor Ostrom visade i sin banbrytande forskning – som belönades med Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne 2009 – att verkliga lokalsamhällen i århundraden har lyckats förvalta gemensamma resurser utan vare sig privatiseringsvåg eller statligt tvång.

Ostrom studerade hur bönder i Schweiz, fiskare i Japan och bevattningskooperativ i Spanien förvaltade sina allmänningar. Hon fann att hållbarhet är fullt möjlig om vissa principer uppfylls: tydligt definierade gränser för vilka som får använda resursen, regler som är anpassade efter lokala förhållanden, möjlighet för användarna att delta i beslutsprocessen, fungerande övervakning och gradvis upptrappade påföljder för de som bryter mot reglerna.

En annan begränsning med teorin är att den inte gäller för icke-rivaliserande resurser. Kunskap, öppen källkod eller digital information blir inte förbrukad för att fler använder den – tvärtom kan digitala nätverk bli mer värdefulla ju fler som deltar (så kallade nätverkseffekter). Att applicera restriktioner på resurser som inte är rivaliserande skapar onödig brist.

Ett vanligt misstag är att blanda ihop en allmänning med helt fritt tillträde. En välfungerande allmänning har tydliga regler för medlemskap och nyttjande, medan en oreglerad resurs saknar alla former av gränser. Ett annat misstag är att tro att privatägande alltid är den bästa lösningen; privatisering kan leda till att resurser stängs in, fördelas orättvist eller att storskaliga ekologiska samband trasas sönder.

Inom företagande är det vanligt att chefer vädjar till de anställdas 'goda vilja' eller 'moral' för att spara på en delad resurs, utan att ändra de underliggande incitamenten. Så länge bonusar eller prestationsmått belönar överutnyttjande kommer moraliska vädjanden att misslyckas.

Slutligen förväxlar man ofta lösningen med toppstyrning. Att tvinga fram regler ovanifrån utan att involvera de personer som faktiskt nyttjar och förstår resursen leder ofta till regelbrott, minskat förtroende och kreativ kringgående av regelverket.